" Lätta gardets " klagovisa öfver den förbjudna nattserveringen i Malmö 1905
Af Nisse L.
Melodi: " Man måste ha något bre've "

Tvi tusan! I Malmö det osar nu hett
Och värre det blir ska ni se,
Nu inte en " bärsa " hos flickorna får
Serveras, som vanligt bre've.

Och porter, som ger både styrka och mod,
Får nu inte heller va' me';
Två kronor för flaskan det var ju så bra
Att få in i kassan bre've.

Och vin, gudbevars, har fått dödsstöten ock,
Den får man ej heller nu se;
Fem kronor buteljen, jo det var nånting,
Som lönte sig att ha bre've.

Och " champis " som annars i strömmar ju flöt,
Är landsförvist, herre min ge'!
Det är ju så godt och det är ju så dyrt,
Hvad skall man väl nu ha bre've?

En qvast sopar bäst alltid då den är ny,
Tyst, så ska' jag socker dig ge
Min mun, ty det är ju förbjudet i lag
Att någonsin tala bre've.

När Kramer, Savoy, Hippodromen är stängd,
Hvar tusan skall man sig bege?
Man kan väl omöjligt då genast gå hem,
Man måste ha något bre've.

Och flickorna klaga och gråta i kapp,
Ty saken är klar med beske'
Att kärleken inte är värd något alls
Om inte man har nå't breve'.

Det är så man kan få båd' tandvärk och kramp,
När man ej nån' räddning kan se;
Ej lifvet det ringaste värde ju har,
Då man ej får ha nå't bre've

Men trösta er vänner, det reder sig nog,
Det ska ni få höra och se,
Om tre månader, lika bra som förut,
Man åter kan få nå't bre've.

Men tyst ska' det vara, det går inte an
Att låta så öppet allt ske;
Man drager vid näsan dem det vederbör,
Se det går nog för sig bre've.