En sorglig visa

om hur en ung man råkade döda sin bäste vän

medelst ett skott ur en revolver.

 

Mel: "När qvällen kommer och bjuder hvila."

 

En sorglig händelse här i staden

Omtalades häromdan i bladen;

En sjuttonårs yngling döden ljöt,

För det kamraten på honom sköt.

 

De voro vänner från barnaåren

Nu ligger en af dem kall på båren.

Som unga eken af storm bryts af,

En kula grymt honom döden gaf.

 

De med revolver ovarsamt lekte,

Den ene mot den andre pekte,

Och tryckte, om ock på skämt, utaf

Och på så sätt vännen döden gaf.

 

Ej Frans till oss vänder mera åter.

Hans baneman i förtviflan gråter:

Hvad har jag gjort med min bäste vän,

Min käre Frans, vakna upp igen!

 

Men böner kunna ej vännen väcka,

Sin hand han ej kan mot någon räcka;

Igenom hufvudet kulan gick,

Som kraft af korta afståndet fick.

 

I tvenne hem blef det sorg, elände,

För hvad som genom vårdslöshet hände.

Det är så svårt tänka deruppå

Hur det i lifvet menskan kan gå.

 

Nu blek han ligger uti sin kista

Och vännen taga afsked det sista:

Föräldrar syskon i sorg der stå

Och derifrån kuna knappast gå.

 

Du unge man, som nu fäller tåren,

Och uti sorg står vid kalla båren,

Lek ej med vapen, ty tänk ibland

Kan broder dödas af broders hand.