En sorglig visa om ångaren Norges undergång med 700 passagerare
af Nisse, L.
Melodi: "När kvällen kommer och bjuder hvila."

På hafvet händer olyckor svåra,
Hvars uppkomst ej någon lyckas spåra;
En jobspost plötsligt kring världen for
Om en olycka så gräsligt stor.

Till fjärran landet, där uti väster,
Dit mången gladt sin förhoppning fäster,
Dit skulle Norge så hoppfullt gå,
Men ack sitt mål skulle han ej nå.

I sömnen alla sig trygga kände,
Då båten plötsligt mot Rockan rände,
Och väckte alla ur slummern opp
Ur drömmens hägrande, ljusa hopp.

Hvad är det? Må våra lif vi gifva!
Det ljöd förtvifladt och svårt beskrifva
Det är hur alla nu trängde på,
För att i båtarne platser få.

Och i en hast fyllda blefvo dessa,
Man formligt i dem sig sammanprässa,
Därför en del af dem gick i kvaf,
Och alla fingo i sjön sin graf.

Kaptenen må man dock högt beundra,
Ty han blef sist af de åttahunda;
Först när hans fartyg till botten gick,
För egen räddning han hade blick.

Till tack för detta han blef ock räddad,
Men sorgpokalen han fann dock bräddad;
Sjuhunda lif uti kamp och nöd
I hafvet fingo förtidig död.

En misst sin maka, en fader, moder,
En misst sitt barn, en sin syster, broder;
Ack, stor blef sorgen i många hem,
Ej någonting mer kan trösta dem.

I en af båtarne fanns en kvinna,
Som rätt förstod att beundran vinna ;
För alla hoppet hon lugnt beskref
Och själf till gengäld hon räddad blef.

(Eftertryck förbjudes.)