Vegeholms-Mordet.
Melodi: "Ung Erik mötte Karin sin."

I tidningarna skrifvits har om ett förskräckligt mord,
Hvari man spårar råheten bland folket här i nord:
En gammal gumma, sjuttio år,
Helt plötsligt mördarhanden når.
Trallilall..

Hon var så hjärtans snäll och from och gjorde blott sin pligt.
Vid göromålens skötande hon lade största vigt.
Hon aldrig någon illa gjort,
Och omtyckt var hon på sin ort.

Det var en dag hon samvetsgranat som vanligt skött sitt kall,
Och tänkte väl ej minsta grand på detta svåra fall,
Att innan dag tilländagått
Sin död för mördarhandhon fått.

På enslig stig i tysta skogen oförskräckt hon går,
Då mänsklig stämma rå, brutal helt plötsligt henne når,
Som cyniskt anbud henne gör,
Men som till resultat ej för.

När bofven ej med goda ord får henne i sin sold,
Då börjar han brutalt och rått att strax begagna våld.
Och kvinnan, som ju värnlös var,
Har icke krafter till försvar.

Och nu i skogens enslighet begicks ett nesligt brott,
Som aldrig någonsin sitt välförtjenta straff har fått;
Och brott af detta svåra slag
Begås snart därför hvarje dag.

Det ena brottet följer dock det andra uti spår,
Hon hjärtlöst nu af bofven undergår misshandel svår.
Och med ett kläde som hon bar,
Nu bofven lifvet hennes tar.

Man snart i skogens djupa snår upptäcker hennes kropp,
Och mördaren till slut man lyckas äfven spana opp,
Ty den som illa gjort han går
Ej fri, sitt straff han säkert får.

Då människan blir vild och grym som ett oskäligt djur,
Och rasar liksom lejonet uti sin trånga bur;
Då är hon människa ej mer,
Och intet brott hon straffbart ser.

En slutsats kan man dra häraf att den som illa gör,
Om lagens arm ej honom når, han får dock straff därför.
Gör alla mänskor godt min vän,
Så lönas du med godt igen.