En rörande kärleksvisa om möllarens ballögda Bertha.
Melodi: "En visa vill jag sjunga från Sverges norra gräns."

En sorglig visa vill jag för eder sjunga nu
Om hur jag krossat fick mitt stackars hjärta,
Och vet ni hvem det var som var så rysligt hård?
Jo det var möllarens ballögda Bertha.

När hon så kärleksfullt på mig jämt och ständigt såg,
Det tändes upp en eld uti mitt hjärta,
Men ack den släcktes snart, min kärlek är förbi,
Hon var så hård som flintersten, min Bertha.

Ja sa' till henne: Bertha, min kärlek sätt på prof,
Jag profvet skall bestå hvad än skall hända,
Men hennes svar jag nånsin aldrig glömma kan,
Ty hon sa': Pelle, res till världens ända.

Ack käraste min Bertha, jag bygga skall ett hus
Till dig och sörja för en riklig näring,
Men ack, hon svarte mej: du Pelle, får på stund
Dig söka upp en gammal tandlös käring.

Jag köpa skall en båt och i den jag skall dig ro
Så kärleksfullt på insjöns klara spegel,
Men stolt hon svarade: jag allraminst vill ha
Ett skepp med master och med silkesegel.

På mina armar skall jag dig bära som ett barn,
Jag ej vid bördans tyngd mig något fäster.
Hon skrattade åt mig och sa': jag åka skall
I vagn förspänd med två par vackra hästar.

Då blef jag vred till sinnet och lunkade i väg
Och önskade mig i en konungs ställe,
Då hörde jag att Bertha hånfullt grinade,
Och sa': hvad han är lustig, "dummepelle".

Ack hör nu gossar alla, tro ej på flickors ord,
Ty falskhet bära de uti sitt hjärta;
Den falskaste ändå, som finns uppå vår jord,
Är säkert möllarens ballögda Bertha.