En sorglig visa om de senaste
Sjöolyckorna med ångarna Norge och Hohangho
der respektive 700 och 350 menniskor omkommo.
Af Nisse L.
Melodi: "Trubadurens dödssång."

Hvart menskolif har sina svåra stunder,
Och hoppets gnista evigt syns förbi;
Så många i olyckans stund gå under,
Då blida ödet icke mer står bi.
Vi skonade ej bli för sorgens dagar,
Så står det i naturens grymma lagar;
Då bäst vi drömma ljuflig harmoni,
Är drömmen splittrad och förbi, förbi!

Vårt lif det sväfvar alltid uti fara,
Hvar än vi dväljs, i hem, på land, på haf;
Vi kunna ej vårt eget lif bevara,
Då ödet bäddar oss förtidig graf.
På hafvet lura, klipporna och skären,
I krig hvar mordisk kula ur gevären.
Om för en stund oss säkra känna vi,
Så nästa stund" det är förbi, förbi.

Sjuhundra menniskor på hafvet längta
Att lyckligt nå det fjärrbelägna land.
Och många af dem utaf hjertat trängta
Att trycka få en väns, en broders hand.
Men alla bli förfärligt grymt bedragna
Och stå af verklig skräck och fasa slagna.
De bedja: 0, min gud, stå oss nu bi!
Men hoppet, allt är nu förbi, förbi.

Så gick det till då Norge sjönk i hafvet,
Och blott en liten del då räddad blef;
I djupet ligger skeppet nu begrafvet,
Dess last omkring på mörka vågor dref.
Kaptenen, modig inuti det sista,
Fick dock den gången lifvet icke mista;
För mången dock som sökte räddad bli,
Blef hoppet sviket, allt förbi, förbi.

För alltid en förlorat har sin moder,
En fäller tårar för sin käre far,
En mist sin vän, sin syster eller broder,
En mist sitt barn, som kärt och dyrbart var.
Den väns hand du har åt dig utkorat,
Kanske för alltid har du här förlorat;
Du tänkt dig lyckligt hem och harmoni,
Men ack, nu är ju allt förbi, förbi.

Den store ångaren Hohangho sedan
Stött på en klippa och så gått i qvaf;
Trehundrafemtio menskolif ha redan
Ånyo funnit en förtidig graf.
Från Arnoy var den lyckligt utklarerad,
Och så till Chicho var den destinerad.
Den resan tänkte man sig lycklig bli,
Men hoppet derpå är förbi, förbi.

Så går det, ack, så ofta här i lifvet;
Man tänker sig en framtid ljus och klar.
Man vet ej hvad i ödets bok står skrifvet,
Då man från hemmet frisk och lycklig far.
Man lifvet gerna ser i solljus dager,
Men mången gång ett sorgligt slut det tager;
Då bäst vi drömma ljuflig harmoni,
Är drömmen splittrad och förbi, förbi.

Eftertryck förbjudes.