Mordet i Åkarp
eller
Svartsjukans följder.
Af Nisse L.
Melodi: "I Norrlands kalla bygder."

En sorglig visa vill jag för eder sjunga här
Om huru det kan gå för enhvar som svartsjuk är;
Det är en sjukdom värre, tro mig, än någon ann.
Och till afgrunden fört har den mången redlig man.

Han hette August Johnsson, i Wollsjö född han var,
Och hederliga folk voro både mor och far.
Han var en hurtig gosse, en snäll och lydig son,
Om syskonen och hemmet han alltid var så mån.

Elis, så hette hon, som sen blef hans lilla vän
Och henne älskade han med rena kärleken,
Hon var så skön som rosen, som liljan skär och hvit
Och uppå hennes kärlek han satte sin tillit.

Vid altaret de svuro hvarandra evig tro
Och redde så tillsammans ett enkelt, trefligt bo;
De fingo barn så rara, som himlens englar små,
Och verlden tycktes för dem så skön och öppen stå.

Men tviflet fick rotfäste i mannens unga själ
Och tanken derpå kunde han ej mer slå ihjäl.
Hon är mig ej mer trogen, han tänkte dag och natt,
Och tviflets frö för alltid uti hans sinne satt.

Att kasta sten på brottslingen har sin svårighet,
Då ej bevisen finnes och ingen något vet,
Men den som skyldig känner sig, lön till sist nog får,
Ty straffet alltid syndaren här i lifvet når.

Och han som föreställde sig vara helt försmådd
Och blifvit i sin kärlek och trofasthet förrådd
Han började att grubbla tills själv omtöcknad blef
Och till vansinnig handling den stackars mannen dref.

En stund då just dämonen igenom själen far
Han i vansinnig vrede till knifven hastigt tar
Och rusar in i kammarn till barnet och sitt vif
Och tager både hennes och barnets unga lif.

Så sargar han sig själf, hvarom tidningarna skref,
Men dör ej derutaf, utan fängslad mördarn blef,
Men innan han blef dömd och uppå ransakning satt
Han hängde sig i cellen en mörk och dyster natt.

Så fick han öfvergifven i ensamheten dö
Och vänner skola ej uppå grafven blommer strö,
Men hon, hans moder, som honom lifvet en gång gaf
Skall säkerligen fälla en tår uppå hans graf.