Frans och Maja
Glad kärleksvisa
af Nisse L.

Jag hade mig en liten vän.
Och aldrig skall jag glömma den
Hon var som rosen skär och fin
Och lofvade att blifva min.
Men hon var falsk, hon mig bedrog,
En annan hennes hjerta tog,
Nu får jag ensam, sorgsen gå
Och ingen vän jag mer kan få.

Vi träffades uppå en bal,
Hon genast hjertat från mig stal,
Hon som en ängel dansade
Och munnen kunde endast le.
Jag tänkte då: o du min Gud,
Om hon vill bli min hulda brud,
Så blir jag lycklig, glad och nöjd
Och simmar i ett haf af fröjd.

Vi dansa polka, dansa vals
Och skygg hon var då icke alls.
Mazurka, ringdans och kadrill
Att dansa vi två bjödo till.
Jag derifrån ett minne har
Ett lyckligt till min ålders dar,
Så glad som fågeln uppå qvist,
Min lilla Maja var förvisst.

När balen ändtligen var slut
Och alla hade dansat ut,
Då frågade jag vännen min:
Får jag bli kavaljeren din?
Ack jo! hon svarade och log.
Om hennes lif jag armen slog,
Och första kyssen djerft jag tog
Och hon sig icke undan drog.

Nu är du min, jag sade då,
Hvad du vill ha det skall du få.
Jag skall dig bära på min arm
Och trycka dig intill min barm.
Ja, jag vill bli för alltid din,
Så sa' hon med ett vackert grin,
Nu vet jag hur det grinet var,
Hon falskhet i sitt hjerta bar.

Ty nästa gång det kom på tal,
Om vi ej skulle gå på bal,
Hon svarte mig: Jag bjuden är
På bal af Petter Augas Pär,
Och han har också friat han
Och han vill också bli min man
Och det vill äfven Kladdens Jöns,
Men usch en sådan rälig klöns.

Ett stort, oläkligt hjertesår
Jag fick och nu jag ensam står,
Jag Maja ej förglömma kan,
Hon var så tjusande och grann.
Ack flickor små, som se min sorg
Och veta att jag fick en korg,
Fins ingen som medömkan har
Med en olöcklig stackars karl!