Den olyckliga prinsessan Louise. I lifstiden förmäld med prins Pilip af Schaumburg-Lippe.


En rörande sång om den olyckliga prinsessan Louise, kungaparets i Danmark äldsta dotter, som var gift med prins Pilip af Schaumburg-Lippe, officer i österriska armén.

Textbörjan: Uppå samhällets höjd ej dväljes alltid lycka..

Melodi: "I tysta ensamhet hvar skall jag vännen finna"

Författad av Nils Lindström 23/4 1906

Fem nya vackra visor
Malmö Visförlag, Rörsjögatan 6, Malmö.
Vistryck nr 33 sidan 2-3
Pris 10 öre
Skånetryckeriet, Malmö 1906

Malmö Stadsarkiv
Lennart Kjellgrens samling
Vistryck

MVF33:1

-------------------------------------------------



En rörande sång
om den olyckliga prinsessan Louise, kungaparets i
Danmark äldsta dotter, som var gift med prins
Pilip af Schaumburg-Lippe, officer i österriska armén.
Melodi: I tysta ensamhet hvar skall jag vännen finna.

Uppå samhällets höjd ej dväljes alltid lycka,
Nej djupa sorger der kan menskohjertat trycka
Och under purpurn kan det döljas djupa sår,
Fast vetskapen derom till folket icke når.

Men när den kommer så, förlossar'n bleka döden
Då får man en inblick i mångens svåra öden
Medvetandet blir då att sorger, kamp och qval
Nog finna vägen upp i högvälfd, bonad sal.

Det danska kungapar en gladlynt dotter hade,
Som tråkigheterna åsido alltid lade. '
Louise, så hette hon, var hemmets glada sol
Och täckare ett barn fans ej från pol till pol.

Hon växte upp och blef en jungfru skön att skåda
Och uti kärleken sitt hjerta lät hon råda.
Till hofvet kom en prins, som strax för henne brann,
Och hon sitt ideal i honom kanske fann.

Och bröllop snart det blef och bort till fjerran landen
Drog prinsen med sin brud, och slitna voro banden.
Sitt gamla kära hem hon glömde ej ändå
Fast hon den vägen gick dit pligten bjöd att gå.

Uti sitt nya hem, det hon så vackert smycka,
Införa ville hon sin unga, nya lycka,
Men den för evigt snart för henne gick i qvaf
I stället, till stor sorg, hon fann till den sin graf.

Prins Filip icke var den man, hvarom hon drömde
Och snart sin maka han för usla nöjen glömde,
Men moder blef hon dock till trenne plantor små
Dock lifvet värde fick för henne ej ändå.

Hon dog, med tålamod hon led sin stora smärta,
Men sorgen tärde jemt på hennes unga hjerta.
Ej något mer förmådde läka hennes sår
Och liflös snart och kall hon låg på snöhvit bår.

Du unga qvinna, som ej än mött sorg och möda,
En tanke, vemodsfull, skänk någongång den döda;
Och vet i praktfullt slott ej lyckan alltid bor,
Men uti enkelt hem kan spåras ren och stor.

23/4 1906.