Kungsmordet i Portugal,
den 1 Febr. 1908, hvarvid både konungen och kronprinsen
blefvo nedskjutna af några med
karbiner och revolvrar beväpnade personer.
Af Nisse L.

Melodi: "Uppå Alpens högst belägna spira".

Tvenne mord, så grymma och så svåra,
Föröfvats hafva uti Portugal,
Hvari man kan den tanken sorgligt spåra
Att menniskan för brottet är så fal,

Hvad hade konungen som menska syndat?
Hvad hade väl kronprinsen folket gjort?
En goddagspilt var kungen och ej mera,
Som njöt af lifvet och få lefva bordt.

Men folken hata de som hafva rangen,
Hvarför, de själfva riktigt ej förstå.
De hata intensivt den fina klangen
Af allt det höga de ej kunna nå.

Hvad gör det väl om individen dödas,
Det står ju fast ändå det som består;
Se det kan icke så med ett förödas,
Man blott tillfogar det små lätta sår.

I lifvets alla ljusa, dunkla skiften
Skall finnas hög, skall äfven finnas låg;
Och då vi mognat en gång ha för griften
Så glömt är hvad en hvar i lifvet såg.

Kung Carlos och hans son på kalla båren
Nu hvila, stupade för mördarhand,
Och moder, maka fäller bittra tåren;
För henne brustit ha så kära band.

Hvad lön kan vänta de som lifvet togo
Af dessa två som intet ondt had' gjort,
Som emot bröder mördarvapnen drogo
Och som sig trodde göra något stort?

Jo, deras lön blef ju att sjelfva stupa,
Men ej som hjeltar uppå ärans fält;
De fällo sjelfva i den grafven djupa,
Der de vid branten meningslöst sig ställt.

Och de som hämden ännu ej har funnit,
De nu i verlden som biltoga gå.
Hvad hafva de nu för sin bragd väl vunnit?
Jo, att man skall dem en gång nederslå.

Ung Manuel nu bär den kungakrona,
Som fadern skulle burit länge än.
Med vemod som så snart ej skall borttona.
Han minnas skall sin faderlige vän.