En sorglig visa om den olyckliga danska flickan Dagmar Kofoed,
som under ett besök i Helsingborg mördades af ett odjur i menniskohamn
natten mellan fredagen den 7 och lördagen den 8 febr. 1908.
Af Nisse L.

Melodi: "När kvällen kommer och bjuder hvila".

Det känslosinnen förmår upprifva,
Det mord jag går här nu att beskrifva.
Att menskan ändå så usel är,
Bevis vi ha väl tillräckligt här.

Den lilla Dagmar i ungdoms yra,
Till Helsingborg brukte kosan styra,
Men intet brott dermed hon begick,
Fastän sin bane hon dervid fick.

Med herrar flirta hon ville gerna,
Men detta är ju ej sakens kärna,
Ty Adams söner så vilja ha,
Och lifvet annars de ej fördra.

Derför hon dömas ej skall som kvinna,
Ty hvar och en som sig ren kan finna
Vet nog att frestelser finnas här
I mannens lättsinnighetsbegär.

Ett faktum är dock på fredagskvällen,
Hon varit synlig på många ställen.
Och glad hon städse tyckts vara då,
Och svårt är slutet derför förstå.

Ej nog med att hon blef bragt om lifvet
Nej mördarn kläderna ock afrifvit
Och kastal henne på marken ned
Långt bort från boning och samfärdsled.

Der låg en dödad och skändad kvinna,
Som en arbetare skulle finna
När morgonen sågs i öster gry
Och förebådade dagen ny.

Man mördaren skall till slut nog finna,
Som burit hand på en värnlös kvinna;
Och straffet kan väl ej bli för stort,
För hvad den uslingen fegt har gjort.

13/2 08.