En sorglig visa om dramat i Odengatan i Stock-
holm, der hustrun först mördade sina fyra minder-
åriga barn och sedan sig sjelf nästan så att
säga i mannens åsyn.

Melodi: "I tysta ensamhet".

I Stockholms stora stad, der mycket sorgligt händer,
Der glädjen ofta sig i sorg och gråt sig vänder.
Ett fyradubbelt mord man konstaterat har,
Och mörderskan — o fasa — sjelfva modern var.

Ej hade dessa små gjort något ondt i lifvet,
Men moderns sinne var till raseri uppdrifvet.
Och för att hämnas grymt på verlden och sin man,
Ett sådant gräsligt dåd hon kallt utföra kan

Man onda ord ej skall ju tala om en qvinna,
Ty dermed något stort man aldrig lyckas vinna,
Men sanningen dock klart och tydligt skrifven står,
Att qvinnan grym och elak icke vara får.

När mannen från sitt arbete kom hem om qvällen,
Då solen släckt sitt ljus på klara himlapellen,
Han dörren reglad fann och hörde skrik och gråt
Och anade då hos sin hustru ondt uppsåt.

När dörr'n så öppnad blef en gräslig syn att skåda
Det var och strax han sprang för att polis uppbåda;
På golfvet lågo barn och modern likaså,
En mera fasans syn man ej kan skåda få.

Ocb fadern genast tog den minste uppå armen,
Den lilles hjerta dock re'n stannat uti barmen,
Till döds den arme då uti förtviflan stod,
Ty hvart han vände sig flöt strömmar utaf blod.

Ack hvarför straffas skall jag så o grymma öde,
Jag aldrig glömma kan åsynen af de döde.
Jag mina barn ej mer i lifvet skåda får.
Jag ensam, hem- och barnlös nu i verlden står.

När qvinnan ej sitt hem och barn har lust att sköta,
Då skall hon derifrån sin man alltmera stöta.
Hon makten har att skapa det på sätt och vis
Till verkligt helvete, men ock till paradis.

Eftertryck förbjudes. 3/4 08.