En sång om den sorgliga olyckan i Stockholm å Hotell,
Anglais, den 3 okt, 1908, der den ene vännen råkade
att skjuta den andre, då han skulle visa honom en re-
volver, som han trodde vara oladdad.
af N. L.

Melodi: "Jag hade mig en vän i mina ungdomsdagar".

I Stockholms stolta stad, den vackra metropolen
För mycket af det sköna som finns under solen,
Der komma skuggor dock som skymma glädjen bort.
Och konstatera den bedräglig är och kort,

Två vänner mötas der i arla morgonstunden,
Ej någon af dem känner sig af sorger bunden,
Nej själfva voro de till glädjen just upphof,
Ej anande att döden lurade på rof.

Ett vapen låg till hands på det man skulle skåda
En knall, ett skott brann af, men ack det var af våda
Och vännen medvetslös på golfvet dignar ned
Och dödens skugga öfver hans anlete gled.

Hvad har jag gjort! Ack nej, det sannt väl kan ej vara.
Den grämelsen, o gud, du måtte mig bespara.
Jag vännens rossling hör. Har jag väl skjutit dig?
Ack ja, hans leende ej mera träffar mig.

Och vänner kommo till, ty något måste göras.
Den skjutne måste ju till lasarettet föras.
Men ack man endast der med vetenskapens stöd
Fick konstatera att han snart var kall och död.

Nu ett exempel skall kanske här statueras
Att en revolver alltid varsamt bör handtaras,
Men just den enda gång man oförsigtig var
Olyckligtvis i vapnet kulan än satt svar.

Är straffet stort ej nog sig veta hafva skulden,
Som någonsin i lifvet ej kan blifva gulden?
Ja, annat straff är brott och låter parodi
Och skuldlös genom straffet kan man icke bli.

Ett varningsord för ofta kan dock icke sägas:
Försigtigheten bör ej uppå guldvåg vägas.
Nej bruka den min vän hvart ödet än dig för,
Så vet fullkomligt väl du alltid hvad du gör.

Eftertryck förbjudes enligt tryckfrihetslagen.

7/10 08.

Det kan nog af pietetsskäl sägas att händelser af detta slag icke böra beröras såsom här ofvan, men såsom ämnet är behandladt, skall hvarken den ene eller andre kunna säga att det är sårande för någon.
Författaren.