Den glade drängen.
af Nisse L,

Melodi: Mannen och hustrun satte sig ned.

Ola hvar byens grannaste dräng,
Alltid så glad i hågen,
Tog sig med flickan gärna en sväng.
Kalltes den rare pågen.
Sjöng och var glad från morgon till kväll,
Hatade jämmer, klagan och gnäll,
Men blef han retad vanka det småll,
Så att det hven i tågen.

Så var der byens fagraste tös,
Hon hete Anna Stina,
Men hon var ännu ledig och lös,
Tycktes åt allting grina.
Ola han tänkte därför som så,
Grannare par ej finns än vi två,
Sa det till Anna Stina också,

Men hon blott neg och flina.
Ola blef dock ej ledsen i håg,
Tänkte, här finns ju flera.
Jag kan till nämnde-mannen bli måg,
Om jag blott vill probera.
Nämndemansdottern var dock för fin,
Tog og sig på saken endast ett grin:
Ola jag kan ej nånsin bli din,
Du ska ej reflektera.

De va väl sjutton tänkte han då,
Men jag dör af sorgen,
Pär Anders Greta kan jag ju få.
Därför jag går i borgen.
Greta dock redan upptagen var
Och var förlofvad sen åtta dar.
Ola en smula skamsen och tar
Emot den sista korgen

åter till Anna Stina han gick,
Klaga sin nöd och smärta,
Men fick till svar därpå blott en blick
Af denna fagra snärta.
Men som han stod där vacker och stor,
Hon i hans öppna famn genast for:
Du ä mej kärare än du tror,
Tag nu mitt hela hjerta.

Bröllopet stod i dagarna tre,
Ola ä glad till sinnes,
I hela byen lyckligare
Par säkert icke finnes.
Nämndemansdottern går där så fin
Tänker: ack Ola kunde va't min.
Ola nu- hennes smädliga grin,
Glad uti hågen minnes.

29/5 1910