Hustrumordet i Vanneberga.

Af Nisse L.

Melodi: "När kvällen kommer".

I Vanneberga två makar bodde,
De voro lyckliga, alla trodde.
Skogvaktare äkta mannen var
Men nu den sysslan han mistat har

Det sägs i trakten att än man minnes,
Att hustrun städse var god till sinnes.
Och alla trodde på sympati,
Ej anande slutlig tragedi.

Men mannen var nog ej af de bästa,
Ty god han aldrig var mot sin nästa,
Därför hvar än man fick honom se,
Han kallades krångelmakare.

Sen veta alla ju hvad som hände,
Skogvaktar'hemmet ju plötsligt brände
Och hvem som orsaken därtill var,
Ej på det klara man kommit har.

Men makan grubbla så smått nu börja,
Och uti hemlighet sågs hon sörja.
En tyngd på hennes samvete låg,
Som tärde på hennes lust och håg.

När mannen såg det, han ana' fara,
Han kunde tungsintheten förklara,
Och småningom mogna till beslut,
Hvad i sin hjärna han re'n tänkt ut.

Han kunde säkerhet endast vinna,
Nu om han hustrun sin lät försvinna,
Och så blef utförde det svarta dåd,
Hvarför han ej kan utverka nåd.

Men Nemesis osflåtligt vakar
Och sinnets jämnvikt beständigt skakar.
Hans samvetsro blir allt mera kort
Och drifver honom från hemmet bort.

Rättvisan lyckas dock finna spåren,
Och makans lik snart man ser på båren,
Upphämtade åter utur den jord,
Som vittne var till det grymma mord.

Hans domare skall ej honom skona,
Sitt hemska brott får han dyrt försona.
Och han, då ångern nog komma skall,
Får skåda vidden utaf sitt fall.

På lifstids straff var det domen lydde
Men han ej mycket sig därom brydde
Ty ännu nekar han till sitt brott
Men lifstids fångenskap blir hans lott.

För blodskam äfven han är anklagad.
Ty för det brottet han är uppdagad
Hur kan en människa hafva mod,
Så djupt att skymfa sitt eget blod.

Högestorp 19 Juli 1909.