Sjömansvisa

af Nisse L.
Melodi: Marinvisan.

Jag är en lifvad sjöman till både kropp och själ,
jag alla tråkigheter och sorger slår ihjäl,
ja' ä' så gla i hågen frå' hjessan ned till häl
när jag med skutan plöjer salta vågen.

Jag hafver mig en flicka o' den som ä'så rar,
hon blir så rö' på kinden, när som en kyss ja' tar,
och kors hva hon blir lessen när ut på sjön ja' far,
der jag med skutan plöjer salta vågen.

Men trohet har han lofvat mej mången, mången gång,
och nog jag längtar hemåt, när resan varit lång,
men tiden går så fort under munterhet och sång,
när jag med skutan plöjer salta vågen.

Och när jag så hemkommer till mötes hon mig är,
och då har hon ju blifvit mig fyradubbelt kär.
Jag glad i hågen henne på mina armar bär
och glömmer skutan uppå salta vågen.

Jag pluringar ska, samla, o' jag ska' ej va' sen,
att köpa mig en skuta och så bli sjelf kapten,
ty allrabäst ä' ju att stå på egna ben,
då jag med skutan. plöjer salta vågen.

O' när jag kommer åter, så ska' vårt bröllop stå,
sen får min brud mej följ på böljorna de blå,
och lyckligre par ska' ej finnas än vi två,
när vi med skutan plöjer salta vågen.