Änglamakarehistorien i Malmö 1911.

Melodi: Elfsborgsvisan

Ett sorgespel skall jag tala om,
Hvari detaljer så smått framkom.
Det är om barnen de stackars små,
Som fasan sjelfva knappt förstå.

Det hände här uti Malmö stad,
Som annars synes så nöjd och glad,
Men uselheten inom dock bor,
Långt mera än man kanske tror.

Det var två makar som gjorde i
Så kallad fosterbarnsindustri;
Hvart barn hos dem både frös och svalt
Fast det betalts "i ett för allt".

Man ryser uti båd' själ och sinn`,
Ty uslingarna de stängde in
Uti ett kyffe de arma små,
Med endast usla trasor på.

Geschäftet var att de inom kort,
Så smått ju skulle förtvina bort,
Men ack rättvisan, så stark och stor,
Ännu i mångens hjerta bor.

Polisen gjorde hos dem visit
Med vanlig stränghet och tjenstenit.
Lokalen uttömdes och blef tom;
De sattes inom lås och bom.

De arma små fingo ömsint vård,
Ty hvem kan vara mot barnen hård.
Och må det människor af dem bli,
Ty de ha allas sympati.

Insamling till dem ha satts igang.
Och manar jag i min enkla sång
Enhvar att skänka sin slant till dem,
Som sakna mor och far och hem.

Men de som plågat de arma små,
Nog skola straff för det ej undgå.
Och Gud han gifver dem nog till sist,
Hvad de förtjänat, det är visst.

( Änglamakare Änglamakerska )