Titanics undergång.

Då öfver 1,500 människor funno sin död i vågorna,
efter att den stora jätteångaren sammanstött med ett stort isberg.
Ångaren Carpathia, som tillkallats genom trådlös telegraf,
räddade cirka 800 af de, som funnos i räddningsbåtarne
och som voro högst medtagna af köld, ångest och förskräckelse.
De öfriga jämte kaptenen, gingo till botten eller drefvo omkring
i de kalla vågorna, då Titanic sjönk i djupet, men ingen kunde
rädda dessa arma människor.

Melodi: "Skeppet Skuldas undergång"

En fruktansvärd olycka är ämnet för min sång,
Som jag för allmänheten nu kväder denna gång,
Och därför sorgens toner det endast kan väl bli,
Då ännu det genljuder af nöd och ångestskri.

Titanic är ej mera, den funnit har sin graf,
Med sina ombordvarande på det vida haf,
En bubbla knappast synes, där virfveln mäktigt sjöd,
Som t>ringade åt tusen en så oväntad död.

Titan., jättebåten, så majestätiskt stor,
Har allting A förstklassigt, på säkerhet man tror,
Och då den lugnt och *ståtligt därför nu lämnar land,
Den inger tillförsikt och ej fruktan minsta grand.

Sin första tur den gjorde på hafvets blåa våg,
Och kapten Smith så stolt på sitt vackra fartyg såg,
Han tänkte, segervisst skall den plöja böljan blå
Och trotsa alla hinder och målet snarast nå.

Men så stod det ej skrifvet i ödets stora bok
Och så den stora farten var kanske ej så klok.
Kaptenen ville visa, om kampen dock blef hård,
Titanic vore mäktig att slå ett stort record.

Men ack naturens makter ej någon trotsa kan;
Titanic aldrig målet för första resan hann.
Ett isberg kom i vägen och snart låg Titanic,
Så redlös där på vågen i ramponerade skick.

Och ifrån tusen strupar nu hördes ack och ve,
Och ingen kunde räddning i villervallan se.
Fast man till räddningsbåtarna raskt och manligt tog,
Så de till tvänne tusende mänskor ej förslog'.

Men trådlös telegraf var nu ett välsignadt ting,
Och nödrop ifrån Titanic spredos vide omkring.
Och många andra fartyg till hjälp nu skyndade,
Men just på grund af afståndet hjälp ej kunde ge.

Kapten och officerarna gjorde dock sin plikt,
Och lyda dem vid sådant tillfälle är af vikt.
Så många som var möjligt att rädda lifvet på,
Af kvinnor och af barn nu i båtar fingo gå.

Carpathia det blef först förunnade komma fram,
Och att här hjälp behöfdes, man tydligt ock förnam.
Och många hundra räddades från att gå i kv af,
Men ack så gingo tusen i en förtidig graf.

Gråt männskobarn vid tanken på denna katastrof
Och glöm ej åt försynen att ägna tack och lof,
För det en bror, en syster, en moder eller far,
Ej med ombord på Titanics första resa var.

19 april 1912
Eftertryck medgifves icke.
Nils Lindström