Sång
om den svåra järnvägsolyckan vid Malmslätt nära
Linköping söndagen den 16 juni 1912 något öfver
kl, 5 på morgonen. Inalles blefvo 20 personer dödade,
däribland trafikdirektör Looft från Malmö och fru
Greta von Philp, författaren August Strindbergs dotter,
som således, efter att ha kärleksfullt vårdat sin fader
på hans dödsbädd, själf så fort och på ett så fasansfullt
sätt följde honom i döden. Många blefvo svårt sårade
och fingo kärleksfull vård å den nära olycksplatsen belägna
Malmens lägerplats' sjukhus, där äfven de döda inlades i
dess bårhus. Hjärtslitande scener utspelades å olycksplatsen,
sjukhuset och bårhuset. Militären från Malmens lägerplats,
som beordrades att taga itu med räddningsarbetet, skötte
sig mönstergilt, och många män blefvo så uppskakade af
olyckans omfång och gräsliga detaljer att de höllo på att ej
kunna fullgöra sin plikt. Sent skall den glömmas denna stora
olycka, som bragt sorg i så många hem och hvems skulden
är, vilja vi tysthet förbigå, då detta ju ej kan lindra olyckan,
men att grof vårdslöshet har sin dryga del däri kan
och bör ej förnekas.

Versmått: "Den gröna björken vid insjöns strand".

Uti vårt land, där vi fredligt bo,
Och där vi finna den ljufva ro,
Då strid och fasor i andra land
Afslita kärlekens vänskapsband.

Där ha vi nu blifvit vittne till
Att oss olyckan hemsöka vill,
Och för vårt minne vi alltid se
En junimorgon den sextonde.

Från Malmö brusade fram ett tåg,
Och enhvar där uti slummer låg-,
Man drömde målet för resan nå,
Men ack så skulle det icke gå.

Då tåget kommit till Malmslätt fram,
Man en förfärande stöt förnam.
En sammanstötning n hade skett,
Ty förarn framför sig tåg ej sett

Och i den gryende morgonväkt
Blef mången lifslåga plötsligt släckt.
Man hörde fasans och ångestskri.
0 Gud, hvem skall stå de arma bi?

En make söker sin maka öm,
Hans innerligt kära ungdomsdröm,
Hon låg där bruten och kall och blek,
Okänslig för ömma ord och smek.

Ett barn har mistat sin far och mor,
Men på olyckans omfång ej tror,
Men då utaf dess förlåt en flik
Upplyftes, lågo de där som lik.

Från Malmens lägerplats hjälp kom till
Och tid det blef ej fåfäng stå still,
Men det fanns de som ej stodo ut
Med att fullgöra sin plikt till slut.

Ty blod från hufvud och kroppar rann,
Men ingen penna beskrifva kan,
Det fasansfulla, som där man såg,
Där allting krossat i spillror låg.

Till Malmens sjukhus de sårade
Man förde för att dem hjälpen ge,
Och de som döden ej skonat har,
För dem dess bårhus ju platsen var.

Ej Malmslätt nånsin ur minnet går,
Det uti eldskrift inristade står.
Och den som där mistat någon kär,
Sin sorg i hjärtat till döden bär.

Hvem som till olyckan skulden bär
Kan med bestämdhet ej sägas här,
Men att det är pliktförgätenhet,
Enhvar inom sig väl ändå vet.

19/6 1912.
Nils Lindström.
Eftertryck förbjudes enligt lag.