Sång
om den fasansfulla tågolyckan vid Malmslätt
den 16 Juni 1912.

Versmått: "I skimrande bruddrägt så hvit som en snö".

Mitt öga det tåras då jag denna gång
Skall tolka en olycka häri min sång,
Men ej någon pänna kan tolka den så
Att menniskan kan i dars vidd den förstå.

I Malmö var en hvar så glad i sin håg
Och målet för resan så hägrande låg.
Man skämta och glamma och tiden den gick
Och ej någon varsel om olyckan fick.

Och solen i västan så sakta sjönk ned,
Och natten sin slöja kring bygderna spred;
I Boggien man lade så smått sig till ro,
Och mången beträdde väl drömmarnas bro.

Med snälltågsfart ilade Frustaren fram,
Då plötsligt en fruktansvärd stöt man förnam,
Och skulle man tro att det då blef panik,
Men nej, man såg blott för sig spillror och lik.

Och jemmer och skrik hördes vida ikring:
Här gälda att uträtta storslagna ting.
Ifrån Malmens lägerplats kom militär
Och storverk utfördes af dem också der.

Men döden den tog sina offer ändå,
Och stympade blefvo der många också,
Men fingo en vård så uppoffrande öm
Och trodde det var en förfärande dröm.

Men verklighet var det och make och far
Ej mer för de sina i lifvet ju var,
Och makan, den unga och sköna, slets bort
Ifrån sina kära — O, det var väl hårdt!

Skall det vara pröfning, o herre min gud?
Ha menskorna så öfverträdt dina bud?,
Är det nu så syndfullt, vårt fädernesland?
Då böja vi oss för din mägtiga hand.

19/6 1912.
Nils Lindström.
Eftertryck förbjudas.