"Nils Knös".

Ett gammalt original frän Sönnerslätt i Skåne, känd af många.

af Nisse L.

Melodi: Zandahls Kanon.

Nils Knös var en äkta skånsk tiggaregubbe,
Som framför allt annat värdera' en mubbe
Och hvarför han kallades jämt för "Nils Knös"
Var troligen därför han var en sån fjös.

Han hade en flöjt hvari ständigt han pipa
Fast han ej musik nånsin lärt att begripa,
Men skalan han blåste förutan reson
Fastän de va' falska hvarendante, ton.

Och äta han kunde för två, tiggargubben,
Helst då han blef bjuden uppå lilla nubben.
Ett fat gröt för Knös var en ren bagatell
Att ta som desert hvarje cyliga kväll.

På en gammal märr skulle Knös en gång rida,
Men just för den sporten han länge fick svida,
Ty uti en dynghög han ramlade af,
DA märren hon plötsligen satte i traf.

"Prinsessan från Bosarp" till fästmö han tog sig,
Men på hennes fägring Nils Knös nog bedrog sig.
Ty fulare kärring i Skåne ej fanns
Och Knös pretendera en skönhet till tjans.

Lars Anders en dag skulle ha höstagille,
Men Knös också med på ett hörn vara ville
0 därför den stektaste gåsen han tog
Och till sin prinsessa från Bosarp han drog.

När han om logi skulle hos någon ställa
Han sa': "där jag lå' sist där va' de så snälla
Jag låg i fjärdynor, ja de va nånting
Så bossed i sängen de sto' rundt omkring".

Af bibelspråk hade på lager han många
Minst hundradelstycken båd' korta och långa
Och nu ett exempel af högen jag tar.
"Den som illa gör" han påstod att "han far".

Det sägs att till himlen han for på en kärra
Förspänd med en gammal spatthaltande märra
Sin flöjt fick han med sig jag antar också
Och blåser i den nu för änglarna små.

31/1 1909.