Sång N:r 1.
om det grymma och vansinniga Balkankriget,
där man slår ihjäl hvarandra som myggor.

Sång N:r 2 återfinnes i häftet 110.

Melodi: "Den gröna björken vid insjöns strand",

På Balkan strides för lif och död,
Framkallande oro, sorg och nöd.
I hemmen, där förut var tungt
Har lifvet blifvit så tungt, så tungt.

Hvarmed har Turken försyndat sig?
Som dömts att i andra på fredlös stig.
Han själf så grym och så ond ju är.
Men kan tillämpa man detta här?

Då plötsligt alla grannmakterna
Fast sammansvurit sig plötsligt ha.
Hur skall han kunna sig klara då,
När alla hota att honom slå.

Oin han mot Grekland sig vända vill,
Man svarar. "Ser du, så går det till.
För sista kriget revansch vi ta,
Och stryk, din hundturk, det ska du ha."

Så vänder han sig till Serbien,
Hvari han trodde sig ha en vän.
Kung Peter ropar i vredesmod:
Nej, jag vill skåda ditt hjärteblod!

Det der var ledsamt, men dock en vän,
Jag har väl uti Bulgarien.
Kung Ferdinand Svarte dock så här:
Hundturk, din dödstimme slagen är.

Hvarthän han vänder sig sådant svar
Till reds på tungan man genast har.
Nåväl, då få vi väl med dem slåss.
Fast knepigt blir det helt vist för oss.

Och krigets fasor de började.
Ty ingen af dem sig ju vill ge.
Man mördar quinnor, man mördar barn.
Ack lifvet är ett bedrägligt flarn.

Konstantinopel man skåda vill.
Förr är, det ingen som stannar till.
Men turken kan ej förblifva from
Då man vill sköfla hans helgedom.

Hur länge skall detta mördande
Som mannamod första pris man ge?
Lägg svärdet undan du framtidsman.
Ty fred på annat sätt skapas kan.

Nisse L.
Eftertryck förbjudes.