Barnamorden i Hälsingborg.

Av W. L—m.

Melodi: Elfsborgsvisan

Ett sorgespel skall jag tala om
Vari detaljer så smått framkom.
Det är om barnen, de stackars små,
Som fasan själva ej alls förstå.

I Hälsingborg, sundets vackra stad
Syns varje mänska så nöjd och glad.
Därinom uselheten dock bor
Långt mera än kanske någon tror.

Det var en maka som gjorde i
Så kallad fosterbarnsindustri
Vart barn hos henne mot döden gick
"I ett för allt" dock betalt hon fick.

Max ryser uti sin själ med fog
Vid tanken på hur hon lifvet tog
På dessa åtta små arma barn,
Som kommit hade i hennes garn.

Hen lade dem i en balja ned,
Det stackars barnet i kval sig vred
När det i vattnet, så varmt som glöd,
Gick för att möta så hemsk sin död.

Men Hilda Nilsson blef oberörd,
Hon sörjde blott att bon ej blef störd
Hon skaffade sig snart nog praktik
Att med ett lock tysta barnens skrik.

När barnen tagits at döden se'n
Dess lik blef lagt uti fotogen
Och elden gjorde processen kort
Att barnets lik hastigt skaffa bort.

En moder sitt barn dock saknade
Och hennes misstankar vaknade
Hon till polisen då genast gick
Och Hilda Nilsson förhöras fick.

Fast hon då genast var på sin vakt
fick dock polisen i dagen bragt
Att åtta barn, alla mycket små,
Till evigheten hade fått gå.

Att skaffa pengar det varit blott,
Som henne dref till sitt hemska brott.
Har kan en kvinna väl bli så hård
mot barn, som lämnats i hennes vård!

Men hon som dödat de arma små
Nog straffet därför ej skall undgå.
Och hon får nog utaf Gud till sist
Vad hon förtjänat; det är då visst.

20/1 17