Skavankvisa.

Tänk om alla våra brister riktigt rätt vi visste om,
huru blef vår lott ej bister, hvilken smak uti vår
gom —Nej, det bästa är nog ändå inte veta om
ett grand! För se alla ha vi ändå en skavank och
fler ibland!
Tänk om flickan bara ana' allt om henne som
vi vet —hon behöfver ej slå kana,
att förrå sin hemlighet!
Tänk om sömmerskan, frisösen ville en gång tala fritt!
Ack, men bry ej lilla tösen, på skavanken har hon kitt!
Tänk om löjtnanten blott visste, hvad vi vet
om hans kredit, — kanske gick han då och
miste raka ryggen och sin plit. Därmed gick ju
också flickan och den hemgift med hon för —
nej, låt kar'ln behålla stickan
och skavanken intet gör!
Tänk om Frick sig själf kund' höra tala i fullmäktige,
men nu har han dåligt öra. Tänk om Antonsson
kund' se i en spegel, när han småler, tror ni se'n
han blefve gla'? Tacka gud, att en skavank här
gör att intet syns så bra!
Därför lofvom vi skavanken, som gör nästan
pigg och gla1 Inte själfvaste herr fanken skulle kunna utan va'
alla våra små skavanker,
då blef ingenting att ta'.
Om man frisk är, eller kranker med skavanken trifs man bral
Är ej vården riktigt sober af små barn som far
ej ha, glömmer man dem i gard'rober för att ej
till värre ta' —pastor Isberg upp det klara, men
Dalin fick eruption —där var ej skavank, ej fara,
ty Dalin ta't permission
X.