PROLOG.

Naturligtvis, jag är just vad ni vänta, va?
En fredens högst moderna änglajänta, ja.
Beväpnad, det är klart, ty fredsförfattarna
Ha mot en stålhjälm bytt de höga hattarna
Och käppen mot gevär och rökmaskeringar
Och promenaderna mot Västfrontdefileringar,
Det väsnas med kanon och muskedunderskott
För fredens palmblad på en scen ger underskott.
Tänk, det duvor i en pjäs — det skulle nutilldags
För direktionen inte alls betyda flax.
Nej, spela rått och svär i uniformerna
Och skjut ihjäl varann, var full och dö.
Det är — så ta mig faktiskt och mon dieu
Det enda riktiga, de nya normerna
För fredsreklam: då ser man änglaformerna.
Tja, inte illa, rundade kring höften,
Det ger ju pacifistiska små löften.
Ett ben, en arm, en blick ur ögonvrårna
Kan tyda på att alltid någon får'na.
Och då blir allting ljuvt, det blir försonlighet,
Varenda en som vill får blåsa på trumpet.