Kalabaliken i Belgien.
(Sjunges av Edward Persson.)

1.
En prins han for från Belgiens land på friareturne.
Björnlandet uti norden här han också ville se.
Båd' far och mor dom hade sagt: Gör nu en fin affär,
och framför allt, min käre påg, gå inte och bli kär,
för prinsar och prinsessor de' den största risken är.

2.
Och Leopold han lovade att ha en fin taktik
och tänka först på far och mor och Belgiens politik.
Men när som han fick Astrid se, hans hjärta stod i brand.
Han bums till henne friade och bad om hennes hand.
Och glömde både far och mor, politik och Belgiens land.

3.
Man vet ju inte säkert än, varför det blev så brått.
Men bröllöpet det firades i hast på Stockholms slott.
Prins Carl han fick ej lugn och ro uti sitt trevna tjäll.
Det blev ett stök och bakande och os av revbensspjäll,
och Ingeborg hon skurade från morgon och till kväll.

4.
Och bröllopet det firades med blomster och salut,
och allt vad liv och anda har i Stockholm skulle ut.
Och And'son, Pet'sson, Johansson och Lundström dom va' me',
dom sträckte halsarna ur le för att få något se,
men snällt som söndagsskolebarn de alla sej bete.

5.
Se, värmen här på jorden ä' så orättvist fördelt,
vi svenskar har så rysligt kallt så hjärtat med blir stelt.
Vi måste vara rädda om vår värme absolut,
och därför när vi hylla nå'n ä' vi rädda att den ta'r slut.
Den lilla värme hjärtat har får inte släppas ut.

6.
När dom kom hit med Fylgia va' jag och tog emot.
Astrid var min liv så söt så jag föll till hennes fot.
Hon grät en skvätt i fören när som båten den la' ut.
Se'n hörde jag från akteren en brakande salut.
Se'n sjöng vi Sverige, hurrade, se'n var det hela slut.

7.
När se'n dom kom till Belgiens land det blev en annan dans,
där hade samlats allt vad liv och skoj och glädje fanns.
Det första då som var att Leopold och hans fru
omfamnades med sådan kläm att landgången gick i tu.
Dom behövde kanske kylas av, de kära unga tu.

8.
Och där var rop och skrik och skrän och hyllning med besked,
dom rev och slet och sparkade för att få Astrid se.
Prins Carl sitt svärd ur bältet drog precis som tolfte Carl,
se, tolfte Carl har alltid varit hans krigarideal.
Det var blott en mot tio då, här en mot tusental.

9.
Den kungliga familjen hade minsann ganska hett,
på bröllopsresor har dom nog för alltid blivit mätt.
Den lille prinsen, en stackars påg, fick huvu't uti kläm.
Prinsessan Ingeborg kom bort och hitta inte hem,
det sägs hon kom till slottet fram på morron klockan fem.

10.
Och hundra grabbar hade klättrat opp på samma gren,
och det blev skulden till en hästakrake kom i sken,
och den for ner med brak och platta till en livgardist,
och hästen for, gardisten svor, sin häst han hade mist.
Ja, där i Belgien har dom då min liv och kniv ej trist.

11.
Och kung Albert tappade sin granna bröllopsstass,
sitt fina ordenskors, jag tror att det var tolfte klass,
och Eugen han snavade uppå en torgmadam,
och längre fram prins Olav låg uti en pöl och sam,
och tänk en så'n skandal, prins Carl kom utan byxor fram.

12.
Sånt kan då min liv och kniv väl kallas sydländsk glöd,
vad vi svenskar sakna har dom fått i överflöd.
För så'na mänskor måste livet vara som en dans.
Men vi kalla nordbor miste därvid all vår sans.
Våra stackars prinsar dom kom hem i ambulans.