KÖKSAN På ÖRESUND.

Som kanske ni minnes har en gång förut
jag trampat detta däck.
Men nu tror jag jag har seglat slut
min reslust har fått sig en knäck.
Nu lägger jag opp i en lugnare hamn
Och går till kojs i min älskades famn
och kastar friheten överbord,
om hin bara håller ord:

Ingen gav mig en sådan stund
som köksan på Öresund.
Och ingen räckt mig en sådan mund
som köksan på Öresund.
Jag hållit i mina armar
så många skälvande barmar
men ingen, ingen så ljuv och rund
som köksan på Öresund. —

När sist det på logen därhemma var dans
till dubbla handklaver,
så anar ni kanske var jag fanns,
kanhända så anar ni mer.
Jag satt hos min jungfru med armen i krok -
och viska ord som jag lärt ur en bok.
Sen skiljdes vi framför hennes dörr.
Haru hört den sagan förr. -

Ingen gav mig en sådan stund
som köksan på Öresund,
och ingen bjöd mig ett sånt förbund
som köksan på Öresund.
Jag öst ur tusende brunnar
och kysst oräkneliga munnar
men ingen, ingen så röd och rund
som köksans på Öresund. -

Så långt jag kan minnas tillbaka så har
för kvinns jag varit svag.
För har man en gång blitt skapt till karl
så är det en självskriven lag
att söka och finna sin käraste skatt.
Det har jag gjort både villigt och glatt
och funnit en famn där det trohet bor,
det vill säga som jag tror.

Ty ingen gav mig en sådan stund
som köksan på Öresund.
Oh, om jag blott finge ta min blund
hos köksan på Öresund.
Ej skutan mer skall mig locka
snart har jag min egen docka.
I vaggan den ligger trind och rund
hos köksan på Öresund. —