Storkvisan.

I den svunna oskuldstiden
storken skulden fick för allt,
fick en fru nå't före tiden,
gick det för en flicka gal't —
straxt man kunde storken skylla
ha gått fel att folk förbrylla!
Storken var allt bra som förklä'!

Fick en mamma sig en liten
som var skef och ful och le,
sa hon ej: att så blir suiten
när man äktar en roué -
på den tid'n fick frun ej kälta,
hon på storken skulden välta!
Ja, han var allt bra som förklä'!

Om i gamla dar man trådde
flickans oskuld pröfvad få,
man sitt önskemål uppnådde
blott man nämde storken då —
rodna' flickan klar var saken,
men om ej man miste smaken.
Storken var allt bra som förklä'!

När du själf kom här till jorden
tror du ej din mamma gett
storken skuld'n för du var vorden
mindre lyckad än hon bedt?
och nog mången flicka snopet
och förtviflat höjde ropet:
Storken har gått fel med pojken!

(Dacopo)
I de gamla Piledammar
simma stolta svanor nu.
Ej mer någon baby stammar:
mamma, därfrån kom jag ju?
Själf man svarar nu för saken —
månne det har ändrat smaken?
Ack nej, storken lefver ändå!