Karl Lållares eftermäle

Jag gick på begravningsplatsen in,
Vårsolen sken,
Jag var så underlig i mitt sinn' –
"Lumpor och ben".

Vid grinden sjöngo tre unga män,
Alla som en:
" Karl Lållare* for till himmelen –
Lumpor och ben".

Och alla små fåglar sjöngo se'n,
Var på sin gren:
"Så föll han ner till jorden igen –
Lumpor och ben".

Jag till dödgrävaren mig begav,
Bort vid en sten:
" O, för mig till Karl Lållares grav! " –
"Lumpor och ben".

Dödgrävaren trodde nog jag var
En tokig en.
" Den graven är glömd", så löd hans svar,
"Lumpor och ben".

" Hans minne dock lever ", sade jag,
"Hos var och en,
Och alla de sjunga varje dag:
"Lumpor och ben".

Den gamle Lållaren var ju känd
Av var och en,
Som hört hans röst i gata och gränd:
"Lumpor och ben!"

Finns ingen som pryda vill hans grift
Med minnessten,
Varpå kan läsas i gyllene skrift:
"Lumpor och ben"?

Nog känns det smärtsamt att veta få,
Att allare'n
Hans stoft har hunnit i glömska gå –
"Lumpor och ben".

Helt melankolisk jag vände om
Från denna scen.
Sic transit gloria mundi, som –
"Lumpor och ben".

Vid grinden ännu de unge män
Sjöngo som en:
" Karl Lållare for till himmelen –
Lumpor och ben".

 

* Karl Lållare var en gammal lumpsamlare i Malmö, ett orginal i sitt slag, som dog för några år sedan.