KRÅKANS MORGONDRÖM

En morgonstund att andas vårens doft
jag styrde ut från stadens kvalm och stoft;
Till Folkets park min kosa just jag ställde,
Att se hur trädens späda knoppar svällde.

Ett kraxande, ett oljud utan namn
Mitt öra mötte ifrån parkens famn;
Snart såg jag hundra kråkor sig församla
I kronan av en lind, en av de gamla.

En gammal kråka plötsligt tystnad bjöd,
Och högt dess stämma genom nejden ljöd;
Hon säkert hade något att befalla,
Ty klokast syntes hon utav dem alla

"Det alltid smärtat o—, var hennes ord,
"Att vara bundna vid vår fosterjord;
Om vintern blott förunnas det oss följa
Med måsarne långt ut på frusen bölja.

Nåväl, kamrater, nyss en härlig dröm
Mig förde framåt uppå tidens ström;
Jag såg vårt släktes framtid i en dager,
Som varje kråka måste kalla fager.

Ty vet, flyttfåglar bliva vi en dag,
Om blott vi troget följa Darwins lag;
Vårt element skall även havet bliva,
Och ut på vida färder vi oss giva.

Och djärvt vi simma över Östersjön
Mot nya äventyr och nya rön,
Och när vi sväva över Tysklands dalar,
Så hälsas vi som »svenska näktergalar"

Och snart vi hinna till Italien,
Just där vår världsdel bliver smal igen,
Till lazzaroners fröjd vi då oss visa
På toppen av det sneda torn i Pisa.

Och sen fortsätta vi vårt pilgrimståg
Allt över Medelhavets ljumma våg.
Och överst på Egyptens pyramider
Vi drömma om förflutna storhetstider.

Vi fara vidare till Kanans land,
Och plocka manna uti öknens sand;
På Libanon logera vi om natten
Och ta ett morgonbad i Jordans vatten.

Och när vi doppat våra fjädrar där,
Så blir vår färg som snön så vit och skär;
Vi ila därifrån till "helga graven",
Vårt sista mål bortom de fjärran haven.

Och där vi skola träffa en profet,
Som viger oss i sångens hemlighet;
Ja, i Jerusalem, den helga staden,*
Vi bliva sångare av första graden. —

Vid återkomsten hem till Sverges jord,
Vi bli de skönsta fåglarne i Nord;
I gyllne burar man oss då skall sätta
Och oss med söta mandeltårtor mätta."

Så kvad den kråkan uti Folkets park;
De andra kråkorna blott sade "kvark!"
Samt flögo bort att samla mask på marken,
Och även jag begav mig bort från parken.

* Författaren måste uttala sin förvåning över kråkans kristendomskunskap, som är betydligt styvare än förf:s egen.