En vacker visa om Erik och Anna

Textbörjan: Vid stranden satt Anna med blommor och band..

Författad av Carl Frithiof

Fem alldeles nya visor
Carl Frithiofs Visförlag,
Bredgatan 6, Malmö.
Pris 10 öre
Sidan 2-3

Skånetryckeriet, Malmö 1906.

Privat Samling




Den första:
En vacker visa om Erik och Anna.

Vid stranden satt Anna med blommor och band
hon vänta sin älskling förgäfves
och solen af molnen bortskymdes i bland
mot stranden vågorna häfves
hon hviskar ömt om kärlek och lycka
om jag min Erik i famn får trycka
på mörkblå våg.

Då hördes helt plötsligt en herremans röst
kom Anna kom intill mitt hjärta
ty här vid mitt hjärta skall du finna tröst
fly bort från din sorg och din smärta
hur länge du vid stranden gråter
din Erik kommer ej mera åter
på mörkblå våg.

Men nej, svarte Anna hvar Erik än är
han kan icke glömma sin flicka
han lofvat att vara mig trogen och kär
hvart än honom ödet må skicka
till honom han kommer jag kransar virar
då vi vårt bröllop så festligt firar
i grönaste lund.

Din Erik är borta var herremannens svar
kanske han på sjöbottnen ligger,
din Erik är fattig han ingenting har
kan hända med tiden mig tigger
kom räck mig handen vill du mig höra
jag dig som brud till mitt hem skall föra
i gyllene sal.

Min Erik sad' Anna är fattig men huld
jag honom blir trogen i döden
vår kärlek ej väges med silfver och guld
Ej heller jag fruktar för nöden
vår kärlek lättnar mot tiggarestafven
om Erik är död vi förenas i grafven
på mörkblå våg,

Då hördes helt plötsligt en sjömans sång
en båt lade till invid stranden
vid Annas sida han stod med ett språng
och räckte förtroligt ut handen
ett utrop hördes och nu i famnen
vår sjöman låg i den ljufva hamnen
i grönaste lund.

Min älskade Anna vår sjöman sad'
här har du din Erik nu åter
nu äger jag guld och är lycklig och glad
torka bort dina tårar du gråter
till eget hem jag dig skall föra
och dig till brud jag vill lycklig göra
i grönaste lund.

En kort tid därefter ett bröllop stod
ej make på länge man skådat
där vigdes Erik vår sjöman god
med Anna, man hade utbådat
både fattig och rik till att kransar vira
och de fröjdas åt flickan och brölloppet fira
i grönaste lund.

Carl Frithiof.