Blinde Sven Anderssons Visa.

(Melodi: Barndomshemmet.)

Jag är gammal och nu lever jag i blindhet,
Av mitt förra jag är inte något kvar,
Ty man blir ju så vek till sinnet
Av den motgång, som man har i sina da'r.
Och nu lever endast jag på minnet,
Hopp om synen återfå jacr inte har.
0, ni människor våren glada i sinnet
Ni som har er synförmåga kvar.

Ifrån mitt hem med någon som mig leder,
Ut för att kunna sälja något då och då,
Humana människor ser ju att man lider,
Ty blindhet är nog det värsta av allt ändå.

Jag som mången ann' får böja mig för ödet,
Ty mig ingen hjälpa kan att synen återfå.
När man är fattig och mister synen
Får man, som mången förstår, det ganska svårt.
Det är ju som att gå på svarta vägar,
När man vandrar bort och åter hem.
Men man får ett vänligt ord av mången,
Och för en slant jag säljer, till dagligt bröd.

Ifrån mitt hem, med någon som mig leder.
Ut för att kunna sälja något då och då.
Humana människor ser ju att man lider,
Ty blindhet är nog det värsta av allt ändå.