Flygdikt.

"Upp genom luften, bort över haven",
flyga vi snart i en flygande fläng.
Barnet i vaggan och gubben vid graven,
flyga nu snart över mark, över äng.
Långt bort från hyror i jordens små hus,
långt bort från gator och jordbundet grus,
högt upp i luften styra vi färden.
komma sen aldrig till jorden igen (?)

Snart ha vi vingar och kunna flyga,
lätt såsom fåglar i himmelens sky.
Sedan vi slippa längs väggarna smyga,
uti en stad eller undangömd by.
Snart få vi flyga mot himmelens höjd,
då blir det glädje, ja, då blir det fröjd,
då liksom änglar vi sväva i luften,
högt över skog, över berg, över dal.

Flygen nu alla — som kunna flyga,
flygen så högt upp som vingarna bär.
Spänn bara vingarna, var inte blyga,
farligt att flyga det alls icke är.
Det kan väl hända, att någon slår ner,
men — går så fort, att man knappast det ser.
Det ska, förrästen bli någon som börjar,
annars så blir ingen flygning utav.

Livet är härligt, fastän besvärligt,
ständigt det växlar och nytt är det jämt.
Ofta så är det hemskt och förargligt,
men så ibland är gädje och skämt,
trots alla hinder går världen framåt.
Marschen går, fram på allt djärvare stråt;
högre och högre går vägen till frihet,
frihet från bojor och jordbundet tvång.

(Eftertryck förbjudes.)

På förekommen anledning företes härmed läkareintyg:

F. d. tunnbindaren Sven Andersson är blind i följd
av näthinneavlossning, vilket härmed intygas:

Malmö den 13 januari 1928 -
Johan Holmström.

Sven Anderssons
VISFÖRLAG,
Finlandsgatan 13,
MALMÖ.
Malmö Nya Tryckeri A-b., 1931.