Folkets Park

Jag stod i Folkets park, den väna,
när solen sjönk i västerled
och på dansbanan mellan trä'na
sin sista stråle sänkte ned.
Den liksom dröjande sig hängde
på folket, som i dansen svängde.

Och ifrån almars kronor täta
bofinken slog sin muntra drill,
han med musiken ville mäta
sin sångarkraft, om det stod till.
Han sjöng sin visa rent från bladen –
Och måste jämt da capo ta den.

Och fröjd och sorl hvarthän man tittar
i parkens mest aflägsna vrår,
det själfva trumpenheten smittar
när sådan syn han skåda får.
En kväll som den går ej ur minnet
den lifvar och föryngrar sinnet!