N:o 15.
Fyra nya och vackra
VISOR
Den första.:
Postrånet i Skåne.
Pris 12 öre.

GÖTEBORG, A. LINDGREN & SÖNER, 1907.

Postrånet i Skåne.

Mel.: "När kvällen kommer och bjuder hvila."

När himlafästet belyst af måne,
Två bofvar vandrade uti Skåne
Och taltes vid då om mörka dåd,
Om hemska planer de slogo råd.

Om rån och plundring och mord tillika
Och pängar stjäla ifrån de rika.
Ungsocialisterna sådant vill
Och det beslutet de kommo till.

En Fors, en Friberg på tåget stiga
Från Staffanstorp reste denna liga,
Att mörda posttjänstemannen se'n.
Den ondt ej anade herr Almén.

Och tåget susade genom skogen,
Almén arbetar, sin plikt var trogen,
Han stod och ordnade om sin post
Och postkupéen var icke låst.

De två inträda med svarta maskar,
Och Fors framträder, ty tiden hastar,
Och med revolvern två skott gå hän
Igenom hufvudet på Almén.

Han stred emot och' de båda stanna.
Almén nu faller med blodig panna.
De stulo kassan och papper med
De målet hunnit - sin gifna ed -

"Nu Friberg, först kan du våga lifvet,
Jag hoppar sedan, det är ju gifvet."
Då Fors det yttrat de hoppa af
Men ingen skada det språnget gaf.

Och tåget ilar. Nu upp från jorden
De gingo skilda med afskedsorden:
"I Malmö träffas vi snart igen
Och delar rofvet i bostaden."

Hos Fors i bostaden sent på natten
De samlas fyra att dela skatten.
En Malmberg, Waldén som gåfvo ed
Om evig tystnad - mot hot - fick med.

De ägde pängar, de börja svira,
Och Fors snart skulle sitt bröllop fira.
Bedragna vännen ej visste af
Till hvilken brottsling hon hjärtat gaf.

Almén var offret hans blod utgjutet
Kring hals och hufvud, med ögat slutet
Till lasarettet han bars på bår,
I hvarje öga frambröts en tår.

Där låg han lidande, bitter smärta
Det ville stanna hans goda hjärta,
När doktorn kulorna drogo ut,
Och lifvet tycktes var nära slut.

Han lefver - vanställd för hela lifvet
Den trogne mannen — och nu var gifvet,
Att detektiverna brådtom fick
Att söka brottslingen med sin blick.

Det blef helt tyst, nära tvänne veckor
De sökte ljudlöst med dolda brickor.
I Köpenhamn blef den förste fast
Och Friberg brände sin skatt i hast.

Bak fängslets murar nu Fors bekänner
Sitt stora brott, också sina vänner,
Som varit med, och som visste om
Det stora brottet. De få sin dom,

Och Friberg häktas, men nej föralldel!
I detta brott har han ingen andel.
Waldén ock häktas, de neka fort,
Till slut bekänna de hvad de gjort.

De väl sin brottsliga handling minnas
Hvar värdepapperen äfven finnas
Ej Malmbergs spår ha de funnit på
Men detektiverna "säkert" gå.

En af de fångna, hvars moder gråter,
Förlorad son får hon aldrig åter
Föräldrakärleken krossas kallt
Af son, som var deras hopp i allt.

Det var ej skåningar. Svenskar voro
Tyvärr de bofvar, som brottsligt foro.
För fredlig bygd är vårt Skåne känt
Och sådant ildåd där aldrig händt ,

Nu slutas visan och tanken faller
På dessa fångar bak fängslets galler.
En moderskärlek dem vårdat ömt
Som barn, men detta de fångna glömt.

F. L-t.