Herr Trögelins resa till Köpenhamn den 24 juni 1878
C.A. Andersson & C:s boktryckeri, Malmö 1878
Melodi: Sandahls kanon

Mina herrar och damer, ja nu vill jag börja
Att sjunga en visa, men ni får ej sörja.
Den visan den handlar om hvarken dig eller mig,
Den handlar helt enkelt om herr Trögelin.

Jo, det var en afton så skön och så herrlig,
Och midsommar som ju så glad och så treflig;
Och alla sågs fara från hem och från land,
Till den goda staden, ja till Köpenhamn.

Då kommer en herre så liten och rolig,
Och sjelfva hans näsa den var ju så solig.
Hvem var nu den mannen? Som vi nu så se,
Jo, just den älsklige - herr Trögelin.

Han tänkte som så, ja jag skall väl som andra,
Nu ge mig ut till att knoga och vandra;
Ty han hade fått i sig och ville påstå
Att man med stor lätthet till Köpenhamn kunde gå.

Han tager sin stav, stoppar pengar i fickan,
Och fort nu i väg han börjar att sticka;
Tar stegen så långa, går stadig och styf,
han skulle ju vandra in till Kongens by.

Han ville naturligt ta genaste vägen,
Och derför han grubblar och tänke så trägen
hur skall jag nu gå för att komma rätt fram,
Jo tyst, nu jag har det och framåt går han.

Några steg har han tagit och vägen är spärrad,
Så klok han än var är nu likväl narrad;
Ty långt ut på landet, nu trodde sig han,
Men i stället vid hamnen han nu sig befann.

Men som ni mina damer och herrar ju känner
Så är Trögelin en oförvägen sälle,
Han mumlar helt sakta och tyst för sig sjelf
Det der var ju riktigt en smula befängt.

Ett steg nu han tager och pladask han låg der,
Jo, just uti sjelfvaste hamnen han ligger;
Han ropar och skriker så högt uppå hjelp,
Och straxt på minuten han ur klämman blef hjelpt.

Och hastigt som vinden sitt beslut han nu ändrar,
Och uppå en ångare han sig nu äntrar;
Der står han så glad, ja så lycklig och säll,
För han skulle komma till målet i kväll.

Och ut lägger båten coh gungar på böljan,
Och Trögelin han ropar, ja en treflig början
ty man skall ju veta han var ju ej van,
Att vara på hafvet, nej blott uti stan.

Nu äntligen målet för resan han hunnit,
Och faror och äfventyr väl övervunnit.
Han blir yr i mössan af allt hvad han ser.
Och hela hans önskan är - att få se mer.

Trögelin nu till Tivoli styrer sin kosa,
Och öfverallt skall han naturligtvis nosa;
Och munnen den räcker till öronen och mer,
När en förtjusande skönhet han ser.

Han stadnar och blickar och häpnar och hickar.
Och liksom en döfstum till himlen han tecknar;
Han tappar båd hufvud och armar och ben,
Och sjelfvaste kroppen den står på träben.

Men snart är han vaken han börjar att törsta,
Och tänker en tankställare skall mig trösta;
Men ve! hvad har hänt medan sofvit jag har?
Jo mina pengar dem tappat jag har.

Herr Trögelin gråter, stackars den mannen,
Hvad skall han göra? han är ju ensammen;
Och drömmande går han der åter och fram,
Tills han slår skallen emot en trädstam.

O himmel och afgrund! sig trögelin jemrar,
Nu natten är inne och allt sig förvärrar;
Om lyckligt jag kommer till mitt fädernesland,
Jag aldrig mer kommer in till Köpenhamn.

Herr Trögelin till hemmet nu ställer sin kosa,
Han börjar att dikta på vers och på prosa
Hur farligt det är uti främmande land
Och hur han blef luggad uti Köpenhamn.

Ja nu mitt herrskap låt oss taga afsked
Af herr Trögelin med sin näsa så mustig.
Han åter är lycklig och säll vid sin härd,
Men aldrig han glömmer sin Köpenhamnsfärd.