En alldeles ny visa om de två dödsdömda 1908.

Melodi: "Hjalmar och Hulda".

När domen förkunnats i domaresal
Över Nilsson och Rosberg, de två,
Som utav harm mot förrädaren hal,
Dynamiten de tände uppå.
Så kan man ej tänka de kval, som de kände,
Ej heller det bål, som då känslorna tände,
Att de med sitt liv skall försona ett brott,
Vars vidd de nog själva ej riktigt förstått.

Det sades att de voro lugna, de två,
När de ut ur salen utgick,
Och Rosberg i dörren sig vände och då
Sin maka han skänkte en blick,
Och även med handen han vinka åt henne,
Som kärast av allt uti livet han kände.
Han tänkte nog även på hemmet också,
Därute på backen, dit hon då fick gå.

Och Nilsson han tänkte nog även han
På tider, som flyktat sin kos,
Och kanske att då uti minnet han fann
En fägringens knoppande ros,
Och då bliver känslan nog dubbelt så bitter
I cellen den trånga, där ensam han sitter,
Och inte får höra ett kärleksfullt ord, -
Men domen genljuder från rättvisans bord.

Och ständigt med döden i tanken också
De skola försmäkta en tid,
Men likväl så skrikes och ropas ändå
Att lagen den är alltför blid.
De gå uti fängelsecellen den låga,
Framhärdar ett liv, som för dem är en plåga.
De hoppas, att de skall benådade bli
Till livet, men icke från cellen bli fri.

Skrifter man skickar till vart människohem,
Att djuren förskona man skall,
Just för den ångest som uppstår hos dem
Då de åse kamraternas fall.
Ändå bliver människor dömda att bära
På dödsångesten uti halvåret nära.
Står människan i känslor då under ett djur,
När hon bliver satt inom fängelsets mur.

Man önskar och hoppas att konungen må
Benåda de två till dess liv.
Och kanske att Rosberg med tiden ändå
En gång får omfamna sitt viv.
Ja kanske en dag att de båda få träda
Från fängelsets gård, då må ingen dem smäda,
Ty då kan det hända med dem som med fler,
Att allt uti mörker de endast då ser.

L. P.