9. En sorglig visa om spårvagnsolyckan vid Södervärn 1908

En morgon innan solen på fästet visat sig,
men människorna börjat sin arbetsamma stig
det kom på spårvägslinjen ett fullt arbetartåg;
Ej tanken var på fara och ingen någon såg

Men bommen till järnvägen man hade dragit ned,
fast lyktorna ej tändes som annars är en sed.
I mörkret och i dimman raskt förar´n körde på,
och därför genom bommen  med fart det fick nu gå.

Men kratsch, ett järnvägståg kom, tog halva vagnen med
och föraren brutalt från sin plats blev kastad ned.
Och släpad blev med tåget hans sönderslitna kropp,
så att för livets räddning ej fanns det minsta hopp.

Och passagerarna kastades nu om varann,
ty i förskräckelsen ingen sansning genast fann,
och fyra sårades utav skärvor och av glas,
av fönster och av dörrar, som gingo uti kras.

Till sjukhuset man förde den döde genast bort,
och intet öga var väl vid det tillfället torrt,
ty han som var i blomman utav sin ålders vår,
nu ligger söndertrasad uppå sin kalla bår.

Vem som till den olyckan nu verkligt skulden bär,
vi faktiskt nu ej kunna väl konstatera här;
men ljus vid bommen blir nu helt säkert tänt,
sen en så svår olycka på platsen där har hänt.