11. En alldeles ny visa om de två dödsdömda

När domen förkunnats i domaresal
Över Nilsson och Rosberg, de två,
Som utav harm mot förrädaren hal,
Dynamiten de tände uppå,
Så kan man ej tänka de kval som de kände,
Ej heller det bål som då känslorna brände,
Att de med sitt liv ska försona ett brott,
Vars vidd de nog själva ej riktigt förstått

Det sades att de var så lugna de två,
När de ut ur salen sen gick
Och Rosberg i dörren sig vände och då
Sin maka han skänkte en blick
Och även med handen han vinka åt henne,
Som kärast av allt uti livet han kände.
Han tänkte nog även på hemmet också
Därute på backen, dit hon då fick gå.

Och Nilsson han tänkte nog tungt även han
På tider som flyktat sin kos,
Kanske att då uti minnet han fann
En fägringens knoppande ros
Och då blir den känslan nog dubbelt så bitter
I cellen den trånga där ensam han sitter
Och inte får höra ett kärleksfullt ord
Men domens genjuder på rättvisans bord.

Skrifter man skickar till vart människohem
Att djuren förskona man skall,
Just för den ångest som uppstår hos dem
Då de åse kamraternas fall.
Och ändå blir människor dömda att bära
På dödsångesten uti halvåret nära.
Står människan i känslor då under ett djur,
När hon blir satt inom fängelsets mur.